Söndagen den 8 mars gjorde vi en utflykt på östra sidan av ön.
Vi äkte GC 500 till Telde där vi tog GC 80 till Atalaya. Här passerar vi en gammal Finca vid La Higuera Canaria. När vi kom närmare var huset väldigt luftigt.
Vi åkte många kringelikrokar och såg en by på håll uppe på berget på andra sidan dalgången. Det visade sig vara Atalaya när vi kom närmare.
Därifrån var det lite nedför innan
vägen gick uppåt och runt berget till toppen Pico de Bandama.
Där parkerade vi och gick upp till utsiktsplatsen, där vi fikade
och tog en del kort på blommande buskar och omgivningen.
På håll såg vi Las Palmas.
Nedanför låg en vulkankrater,
som man kan vandra runt. Det var för brant upp och ned för mig, så vi bara tittade.
På nervägen från toppen fick Lennart parkera på ett ställe,
så jag kunde gå av och fota en vacker blomma! Vet inte vad den heter.
Nedanför berget stannade vi och gick in i en park, varifrån vi kunde titta ned i kratern, men också få med en del av den lokala växtligheten, som här stenek och olivträd.
Vi åkte tillbaka genom La Atalaya och fortsatte GC 802 tillbaka
förbi Higuera Canaria mot Telde.
Vi tog väg GC 131 till Lomo Magullo
och till Barranco de los Cemicalos.
Där parkerade vi och gjorde som många spanjorer, vi tog en promenad på dryga tre km mot ett litet vattenfall. I början av promenaden var det en liten cementerad vattenkanal, som vi följde.
För mig gick det åt en och annan paus, samt stöd av stavar.
I början var det lättgånget, sen blev det lite hinder i form av trädgrenar,
ojämnheter och
höga steg, som gjorde att sista biten fick Lennart gå själv, då mina höfter värkte intensivt.
Målet vattenfallet, var som en liten bäck och det fotade Lennart innan han vände om och så småningom kom ifatt mig.
Det var en väldigt vacker och lummig tur. Det var skönt med skyddande och svalkande grönska i värmen.
Här i skuggan av vattenledningen satt jag och väntade in Lennart. Det var mycket meditativt med vattnets brus och fågelkvitter. Jag mötte och blev omgången av mycket folk på stigen hit, men ändå kände jag ett skönt lugn.
Fikonträdet hade fått stora nya blad, som lyste fint i solen.
När vi kom tillbaka till bilen var vi hungriga. Vi hade bara haft med vatten och äpplen att äta. Närmaste restaurang låg i Las Vegas.
Lennart propsade på närmaste väg GC 132. Jag var på väg ur bilen, men hans stannade inte. Vägen gick brant uppåt innan vi kom hit. Bra och asfalterad tyckte Lennart, men jag tyckte den var läskig utan vägräcken och brant nedanför buskarna. Dessutom fick vi möte.
När jag tagit ett antal djupa andetag och lugnat ner mig, kunde jag hålla med om att det var vackert men ....
Små krokiga vägar är nästan alltid detsamma som vackra vyer, dvs. man får se mycket, som inte finns efter de större vägarna.
Vi kom ju lyckligt fram till Las Vegas och där åt vi en riktigt god middag. Här väntar vi på maten och
kunde titta ut på omgivningen från balkongen.
Härifrån åkte vi mot GC 1 och hemåt.
En vacker och skön dag med vissa strapatser, både fysiskt och psykiskt för min del.
