Husbilen Ellen

Husbilen Ellen

söndag 11 oktober 2015

Dagarna går så fort

När jag skrev rubriken, slog det mig att det idag är 46 år sen jag krockade med en spårvagn här i Norrköping och blev illa tilltygad. Sån tur att man kan komma igen och samtidigt glömma smärtor och oro. Jag körde pappas Ford Taunus 15m och den blev kraftigt demolerad. Pappa jobbade som reparatör på Fiskeby Bruk i Skärblacka och han la ner åtskilliga timmar på fritiden för att återställa bilen i det skick, som den var före olyckan.


Jag fick fortsatt förtroende att använda bilen. Här är jag och min väninna Gunilla ute på semester 1971.


Sen senaste inlägget har tiden också gått fort. Vi har tagit några promenader och fotat en del. Parkerna töms på blommor,


men fortfarande rinner vattnet i fontänen vid Järnvägsparken.


Kastanjerna faller ner och öppnar sig. Undrar hur många barn som gör djur av dem med hjälp av tandpetare? Förmodligen inte så många.

I går var Agneta och Seved här. Det var länge sen vi träffades så vi hade mycket att prata om.


I dag har jag varit med Gunnel till Rejmyre och hälsat på hennes mamma på Berggården. Det var ett kärt besök. På vägen dit stannade vi till och titta på gården, som hon bodde på. Då var här prunkande välskötta rabatter med mängder av perenner. Naturen tar snabbt åter mark, som inte används.

Fler Helgbilder kan du se hos Marit.

9 kommentarer:

  1. Krocka med en spårvagn kan inte vara kul.
    Gillar inte att köra i städer med spårvagnar....
    Skönt att du blivit återställd.
    Vemodigt med tomma rabatter - och trädgårdar som gror igen.

    SvaraRadera
  2. Vilken tur att både kropp och själ till slut läker det mesta, det måste ha varit traumatiskt att krocka med en spårvagn. Det är både vemodigt men också vackert med trädgårdar som förfaller och det gamla huset är helt bedårande.

    SvaraRadera
  3. Spårvagnar är charmiga men fy för att krocka med en! Tur att du blev återställd! Nu märker man att hösten är här, tomma rabatter och nerfallna kastanjer tyder på det!
    Ha en bra vecka!

    SvaraRadera
  4. Så vacker bilden med kastanjer var. Och bilen du körde var också fin. Ibland tänker jag också tillbaka på när jag blev påkörd, och hur livet blivit nu och vad som hänt om jag inte blivit påkörd. Hoppas att du blev helt återställd, det låter som en våldsam smäll, att krocka med en spårvagn.

    SvaraRadera
  5. Ooops en krock med ett dylikt fordon kan inte ha varit lätt. Tur att det gick bra så du inte fick men efter den. Ja nu är det höst på riktigt känns det som och tomt i rabatterna på flera ställen i städerna och i villakvarteren. Alltid lika trevligt att träffa gamla vänner och språka en stund eller två. Kastanjer är vackra att lägga in och njuta av för tittar man närmare kan man se årsringar i dem. Men då får man kika nära. Först förra hösten upptäckte jag detta.

    SvaraRadera
  6. Oj då, att krocka med en spårvagn kan inte ha varit skoj! Tur att du "nästan" glömt olyckan. Å bilen är ju sååååå läcker. Förstår att den var din pappas ögonsten och att han gjorde allt för att reparera den.

    SvaraRadera
  7. Den första bilden kan jag titta länge på !! Tider som flytt och minnen som finns kvar, så olika hos oss alla. Gillar grönskan och fontänen på bild tre, likaså kastanjerna som fallit ner och ligger där tillsamman på den hårda marken. Inte riktigt samma gemenskap som bilden efter med vänskap och trevlig samvaro i harmoni.
    Det röda huset byggt i trä med vita fönsterkarmar och tak av tegel är bara sådär helt underbart !!

    SvaraRadera
  8. Vem minns inte den bilen. Men strunt i bilen, det viktiga var att du klarade dig. Må väl

    SvaraRadera
  9. Vilken fin bild, den första... fin bild och fin tjej! Tur att det gick bra och att du återhämtade dig efter den otäcka krocken.
    Så fint det gamla huset vid Rejmyre är... där skulle jag gärna gå runt med kameran :)
    Ja, nu börjar det se tomt ut i alla parker... men om bara sex månader börjar vårlökarna blomma, så vi får hålla ut :)
    Ha det gott!

    SvaraRadera