Santiago do Cacém - Zavial

Efter att tömt och fyllt på Ellen, for vi vidare i sol på väg N 120.

Vägen gick på en ås med många korkekar på bägge sidor, liksom vidsträckt utsikt när träden glesnade.

Visst är det en underbar vy? Här stannade vi en stund och jag fick botanisera med kamerorna.

Vid Cercal svängde vi av till N 390.

Vägen gick genom ett böljande gulgrönt landskap.

På vissa ställen lyser den terrakottafärgade jorden igenom.

Vila Nova de Milafontes for vi förbi, då vi övernattade där 2013 och strosade runt i staden. Vi fortsatte och svängde ner till Almograve för att titta på Atlantens vågor. Först sanddyner och sen Atlanten.

Det var ett öronbedövande dån när vågorna slog in mot land. Men också ett mäktigt skådespel.

Här finns två mindre sandstränder.

Man får inte övernatta här, men det passar bra att ta en fikapaus och samtidigt ha en fin utsikt.

Det finns en vattenbrunn om man skulle behöva fylla på.

Efter att ha njutit av vattenkaskaderna fortsatte vi väg N 393 söderut.

Byar klänger efter sluttningar, som här Odeceixe.

Här var en Parquqe Natural och det har vi kört igenom tidigare också. Pinjeträden ser ut som grön mossa på håll.

Vi tog lunchpaus i Aljezur och passade också på att besöka saluhallen. Sen blev det fortsatt färd söderut N 120 och N268. Vi svängde inte ut till Sagres, som vi besökte 2013, utan svängde ner till Zavial, där vi står på en parkering.

Vi gick förstås ner till stranden.

Orörd sand är magisk. Vi var inte ensamma. Surfare finns här, men ingen var ute bland vågorna.

Även här hörs vågorna, men inte så mycket som på västkusten.

Barragem de Pergo do Altar - Santiago do Cacém

När vi kom till Barragemet var Ellen den tredje husbilen. Sen kom det flera och vi blev 11 bilar, tyskar, fransmän, belgare, engelsmän och så vi. En härlig blandning av språk och hundskall. Många bilar har både en och två hundar. Idag blev det uppbrott för vår del. Det har regnat i natt och det var grått, även om det inte är kallt, 17 grader, som under dagen har stigit till 21.

Vi for till Alcacér,en mysig liten stad. På vägen dit passerade vi många risfält, där vita hägrar och storkar trivdes.

Vi fortsatte väg IC1 mot söderut - en urdålig väg. Många långtradare kör här och vägen är sönderkörd av dem, men också förstörd av rötter från pinjeträd och korkekar. Här är det nästan bara sand, som träden växer i.

Vi svängde av till väg IC33, som är riktigt bra. Himlen är mörk och det kommer några kortare skurar. Trots det tar vi en mindre vägen N 120 till Ruinas Romanas de Miróbriga. När vi parkerar bilen upphör regnet och vi får några sköna timmar ute bland romerska ruiner.

Regnjackorna är på till att börja med. Här Miróbriga´s forum och tempel.

När vi kom ner till badanläggningen lyste solen varmt. En liten nackdel när det gäller fotograferandet, med alla skuggor.

Många har beklagat oss det dåliga vädret. Det är det sämsta vädret hitintills under våra tre resor hit, och då inräknar jag hela resan från Sverige. Vi visste att det skulle bli regn. Det är ju senhöst även här och Spaniens norra och västra kust är det mest regnrika området. Trots det ville vi se detta område och det ångrar vi inte. Tack vare regnet är det också väldigt grönt och frodigt. Här en hel matta av en slags klöver, som ger högskaftade gula klockor.

Buskar av olika slag har satt nya ljust gröna blad. Växterna har intensivt gröna färger, ungefär som Sveriges vårgrönska.

Så klart vi gärna avstår regnet, men den intensiva grönskan tycker vi är vacker! Å andra sidan är det skönt att inte solen gassar allt för mycket, när vi vill titta på olika saker. Då skulle vi säkert inte orkat utan istället bara hängt utanför Ellen.

Efter att även ha tittat en stund inne i museet for vi vidare mot Santiago do Cacém.Vi passerade då ett stort korkekslager.

Vi parkerade Ellen bredvid ett annat gäng av husbilar från Italien, Portugal, och Tyskland. I närheten finns vatten och tömningsmöjligheter.

Det var inte tillåtet att köra husbil i gamla staden och det kan man förstå. Många gator var väldigt smala och dessutom, skulle ju en del personbilar parkeras. Undrar vad skylten betyder här?

Vi fortsatte den smala gatan uppåt och kom så småningom fram till borgen, som låg på kullens topp.
Borgen var en morisk borg, som återuppbyggdes av tempelherreorden på 1150- talet. Nu är borgen sammanbyggd med en kyrka och borggården är en kyrkogård.

Bougainvillean blommar fint här uppe bland de gamla husen.

 

Ni får den även i närbild.

På vägen ner passerade vi ett portvalv med vackra målningar av olika konstnärer.

Nära Ellen växer en buske med stora "smultron".
Längre än hit kom vi inte idag. Nu har vi återigen en massa att smälta.