Bilutflykt

I måndags hade vi en 5:2- och återhämtningsdag. På tisdag morgon hyrde vi en bil och for kustvägen till Puerto de Mogán.

Där fikade vi innan

vi körde till Mogán. Mycket cyklister på vägen och de har sina egna trafikregler!

Vi svängde av till Veneguera. GPS´n och Lennart tyckte vi skulle kunna ta oss till stranden den här vägen.

Det blev smalare och gropigare ju längre vi åkte. Här vände vi och körde upp till byn igen.

Vi fick se många bananodlingar! "Den här vyn hade vi ju inte fått se om vi inte åkt här", som Lennart sa. Vi klarade att par möten, fast jag trodde något annat!

Åter vid byn parkerade vi och tog tillfället i akt att äta lunch. Hit kom folk med buss, som skulle vandra åt olika håll. Några hade redan vandrat och blev hämtade härifrån efter lunchen.

Vi åt god tapas,

innan vi tittade närmare på blommande akacior. Det är inte alls mimosa, även om blomsterhandeln kallar den så. Mimosan har parställda blad, som drar ihop sig, när man rör vid dem. Den finns massor med olika sorters akacior.

Vi fortsatte västerut och

svängde sen ner mot Tasarte.

Även här fanns en del bananodlingar efter vägen på väg ner till den steniga stranden. Där fanns en liten restaurang. Vi var sugna på glass, men utbudet var lika med noll.

Där såg vi det här trädet som började blomma.

Verkar ska bli lila blommor. Vad jag kan minnas, så har jag inte sett sådana blommor tidigare.

Det var några få soldyrkare på stranden åt andra hållet.

Vi vände åter till väg GC 200 och fortsatte uppför och västerut.

Här har vi kört genom Aldea de San Nicolas och är på väg uppför berget på andra sidan orten och tittar ner på den nya vägen, som håller på att byggas och ser också alla odlingar under plasttält.

När vi åkte till Playa de la Aldea under december, var vägen avstängd, men nu kan man åka till en utsiktsplats. Då hade det rasat. Nu har man lagat en del, men fortfarande rasar det stenar.

Hit men inte längre kom vi.

Utsikten var bedårande!

Här på Mirador de Balcón blåste det friska vindar!

Vi vände och åkte ner till Playa de la Aldea. Där höll man på att återställa stranden och kajkanten, som var trasiga när vi var här i november -16. Mycket stora och små stenar, som de lägger ut här.

Efter en stärkande kopp kaffe och våffla med glass och grädde,

for vi tillbaka på GC 200. Här ska vi uppåt igen. Nu är inte kullarna så gröna som i december. Många blommar, så det går mer i ljusa gulgröna toner.

Mäktiga vyer är det!
 Efter Mogán blev det motorväg tillbaka till Maspalomas.

Promenad till Playa del Inglés

Vi tog en promenad till Playa del Inglés och där intog vi vår lunch i form av en tallrik med tapas för två. Nu blir det backen uppför och hem igen. Då har vi gått de 10000 stegen med råge.

(Har lagt upp inlägget från min mobil, därav bildstorleken.)

Vår dag

Vi vaknade till en mulen och blåsig dag, så det blev frukost inomhus. Först vid 10-tiden kom solen och det blev skönt på altanen. En slinga av grannens Bougainvillea har kommit över till vår sida och den njuter vi av!

Hela förmiddagen var vi på altanen tillsammans med böcker, korsord och Sudoku. Det blev en sen hamburgerlunch, som smakade riktigt gott!

Först vid 15-tiden tog vi en promenad ner mot Faro. Innan vi kom ner till fyren passerade vi den här utsmyckningen.

Det var röd flagg idag och vågorna slog in rejält mot stranden.

Vi gick förbi och tittade på sandkonsten. Simson fanns kvar, men nu har han fått en tomteluva på sig.

Däremot var tomtefar och tomtemor nya för oss.

Vattnet i den lilla sjön har dunstat och det är gott om saltkristaller på sanden. Molnen började komma igen och vi gick hemåt.

På vägen hem passerade vi den här planteringen, där marktäckarna börjat blomma.

Väl hemma igen blev vi glass-sugna. Solen dalade så sakteliga.

Vi flyttade in och jag tittade in på datan.
Om någon timme ska vi gå ner mot stan och se vad som händer där.

Promenad ner till fyren

Dagens längre promenad gick mot fyren och strandpromenaden där.

Efter frukosten, som idag bestod av svart te på altanen, vi har åter börjat med 5:2, kollade vi in nyheter och några andra sidor. Sen tog vi vattenflaskan med oss och gick åt andra hållet mot igår, för att nå fyren, Gran Canarias sydligaste udde.

På vägen dit fick vi en del blomsterprakt mot den blå himlen. Trädet var högt och jag håller fortfarande inte så stadigt, men jag hoppas du kan njuta av färgprakten. Blommorna påminner om magnolior, så kanske kan det vara någon sort, men trädet var högt.

Lite längre fram, när vi gick på skuggsidan lyste solen igenom rosépepparträdet och visade nya pepparämnen.

Vi tog oss ner till sandstranden, men gick på träspängerna bort från dynerna och mot strandpromenaden.

Duktiga sandkonstnärer finns det här också.

Jag fick erbjudande om att slå mig ner bredvid Simson, men jag avstod. Konstnären hade också gjort glada Minions.

Fyren är ett bra riktmärke. Väster om fyren finns bra promenadvägar och mycket folk, som vill tjäna lite pengar med konster av olika slag.

Muren efter strandpromenaden är en bra sittplats. Här passar jag på att föreviga Lennart, som blivit med korkhatt. Lite fel att köpa en portugisisk korkhatt på Gran Canaria, men förra året när du Leif köpte din, var inte Lennart redo för hatt. Tycker den blev riktigt fin!

Vi svalkade oss under ett stort vitt parasoll, medan vi vilade benen och drack var sin café americano. Så fortsatte vi i stort sett samma väg tillbaka hem. På bilden ovan kan du se en insjö och sanddynerna i bakgrunden. Sjön var dåligt syresatt, så fisken kämpade i vattenytan.

Oj, vad champinjoner, sa Lennart när vi passerade den här välklippta gräsmattan. Det var förstås en del av golfbanan!

Nästan ända hemma fotade jag de här Neriumblommorna. Giftiga men vackra!

Efter promenaden har vi ätit lunch och loppat oss på altanen. När solen sjunkit lite mer, ska vi ta en promenad till. Nu är det en ljudbok via telefonen, som gäller för Lennart och läsplattan för mig.

Hellesylt - Geiranger -Hellesylt - Bud - Kristianssund - Oppdal

Vi startade fredagen med att ta färjan från Hellesylt till Geiranger. Ellen fick vara kvar på campingen.

Det var lite sol, men mest moln. Det var fyra turistbussar med samt en del personbilar, men det fanns gott om sittplatser på de olika däcken.

Här går vi in i Geirangerfjorden.

Det är många mäktiga fjäll, som störtar i det närmaste rakt ner i fjorden. Många av dem mäter 1000 meter eller mer. På några ställen kunde vi se bebyggelse i branterna. Svårt förstå hur de kunde bygga där över huvud taget.

De sju systrarna var inte så mäktiga. Man ska nog vara här tidigare i snösmältningen, för att de ska komma till sin rätt.

1
Örnvägen, serpentinvägen ner till Geiranger åkte vi 2004, då vi kom från Trollstigen. En lyxkryssare låg för ankare och passagerarna slussades med livbåtar in till Geiranger.

Geiranger är en stor turistfälla! Vi gick runt och tittade på orten någon timme innan vi tog färja tillbaka.
Här ger sig en lyxkryssare in i Geirangerfjorden och vi närmar oss Hellesylt. Där går vi till Ellen och packar i ordning och lämnar Campingen.

Vi följer väg 60 genom en massa tunnlar och så färja över storfjorden mellan Stranda och Liabygda och sen här färja mellan Vestnes och Molde. Segelbyggnaden är ett Scandic hotell.

Vi fortsatte vattennära uppåt och nedåt till Bud. Här parkerade vi för natten vid ett fort från andra världskriget med vidhängande museum. Koordinaterna dit var: N 62° 54' 30,8''  E 6° 54' 34,5''. Vi blev 5 husbilar, som stod där över natten. Andra fanns på andra parkeringar.

Det var ingen trängsel av båtar i gästhamnen.

Det regnade i natt, men i morse sken åter solen. Vi gick en runda i samhället innan vi fortsatte Atlantkustvägen.

Molnen tätnade, när vi åkte genom det säregna landskapet. Det som förvånade oss, var att det fortfarande är många som bor här ute, inte bara hytter.

Det är gott om broar.

En del lite mer spektakulära än andra.

Efter den bron finns ett turistcenter med gångväg runt ön. Här stannar alla turistbussar. Vi passade också på att testa våfflor med sylt, brunost (getmesost)och surgrädde. En specialitet, som säljs på många ställen. Blev kanske inte min favorit, men pröva har jag gjort. Lennart gillar brunost, så för honom passade det bättre.

Så var det någon mer bro, innan Atlantkustvägen med sina 3,5 mil var till ända.

Vi åkte någon mindre kustnära väg innan vi tog oss ut till väg 64 och den 5,1 km långa tunneln med 8% lutning ner under vattnet och så kom vi upp i Kristianssund.

Där åkte vi över en pontonbro. Härifrån följde vi väg 70 sydöst. Det blev några kortare tunnlar innan det blev en 7,5 km lång tunnel ner under en fjord igen.

Det blev åter en del uppför och nerför med en del kurvor. Vi var som högst uppe på ca 600 m.ö.h.

Även här kan man se gårdar som ligger väldigt högt och otillgängligt på någon liten platå. Se forsen i vänstra kanten som störtar sig ner i avgrunden. Här ville jag inte titta ner på min sida. Det var djupt ner.

Det blev lite bördigare. På några ställen såg vi fällt med odlat korn annars är det mest foderväxter. Norge har helt klart en annan jordbrukspolitik än Sverige. Här kan bönderna fortfarande leva på små jordbruk med får, getter eller några kor. Tur att Norge är utanför EU annars skulle de inte ha någon levande landsbygd.

Vi stannade för natten i Oppdal, där väg 70 och E 6 möts. Vi står hitintills ensamma vid idrottsparken. Koordinater hit är: N 62° 35' 42,3''  E 9° 41' 5,2''