På den bloggen gjorde jag 786 inlägg, innan vi bytte husbil till en Carthago och jag startade upp Husbilen Ellen. Detta är mitt 1171 inlägg på Husbilen Ellen. Jag har varit rätt flitig, eller hur?
Idag är det grått och det regnar, så jag fortsätter med del 8 av vår Italienresa/Kryssning.
Kan väl vara en bra start att se mig omgiven av blå himmel och blått vatten när vi närmar oss Santorini.
Här kan inte de stora fartygen angöra hamnen, utan det var mindre båtar som kom och hämtade upp oss. De som hade bokat utflyktsturer fick gå i land först, så vi fick vänta någon timme på båten, innan det blev vår tur.
Uppför den där sluttningen skulle vi till staden Fira, antingen med linbana eller till fots trapporna uppför, som gick i sicksack. Åsneritt var ett alternativ till att gå, men det var inget alternativ för mig.
För vår del blev det linbanan uppför.
Väl i land följde vi inte strömmen, utan vek av efter kanten på en stenlagd gång och när Lennart fotade mig kom en guidade tur från andra hållet.
Där uppifrån var det underbara vyer. På bilden kan man se att vi är inne i en kratersjö med öppningen uppåt på den här bilden.
Intensivt blått med lite dis på håll och det vita är hus, som klänger efter bergväggen.
En del smala gränder och trappor, så man kan ta sig ner till husen.
Ett hustak var dekorerat med den här sjöhästen.
Efter någon timmes promenad vände vi och gick tillbaka och fick då den här vyn, när vi närmade oss hamnen igen.
De vita husen står i vacker kontrast till omgivningen.
I de små trädgårdarna fanns det gått om blommor. Många av husen hyrdes ut eller att rum hyrdes ut.
Gallerier och kyrkor fanns det en hel del av. Vi var inte uppe till kyrkorna, men visst är de vackra på håll.
Den här ortodoxa kyrkan byggdes 1827 och sedan återuppbyggdes den igen efter jordbävningen 1956.
Kyrkan var öppen och vi tittade in. Freskerna var målade av en lokal konstnär, Christoforos Assimis. Vacker eller hur? Guldet i ikonostasen glittrade, så helgonbilderna inte riktigt syntes.
Ytterligare en vy över ett kapell och fartygen.
Här kommer vi till trappan ner mot hamnen söderifrån. Vi har då gått nerför lite andra trappor. Hela trappan är 580 steg/avsatser. Vi valde att gå nedför.
Tur att Lennart är van vid hästar, för jag hade inte passerat de här mulåsnorna på egen hand.
Det var gått om mulor/mulåsnor och många gick lösa. Det var en ansträngande tur neråt. Trapporna var rätt slitna, så jag spände mig tyvärr och var alldeles darrig i benen när jag kom ner. Ser inte så märkvärdigt ut, men trapporna tog mer än vad jag kunde trott.
Tror aldrig en öl har smakat så bra tidigare, som den vi drack när vi var tillbaka på fartyget!
