Hemma i Norrköping

Vi hade 12 dagar i karantän innan det blev hemresa.

Det gällde göra det bästa av situationen. Här festade vi på pizza och ett gott vin.

Vi fick gå ut till soptunnorna liksom att handla, men då bara en person. Vi gick inte oftare till affären än vi behövde. För att motionera lite, gick jag fram och tillbaka i gången. Enkel väg var det 27 steg.

När jag hängde tvätt på baksidan av huset, passade jag på att fota en växt, som precis "blommar ut" i ett nytt lager blad.

Vi hade några dagar av växlande molnighet. Men så kom det efter längtande regnet den 26 mars. Första molnet hade med några droppar. Efter någon timme ytterligare några och sen blev plattorna blöta!!

Det kom så mycket, att det till och med droppade från taket! Så fräscht det kändes efteråt!

Sista dagarna blev det att tvätta allt som vi använt och städa,

men också att sitta och läsa i solen.

Så i lördags kom vi med på SAS extrainsatta plan. Vi reste med ryggsäckar och tog bussen till flygplatsen. Vi var som mest 6 passagerare i bussen. Alla höll rejält avstånd till varandra.

Vi som skulle med planet var de enda på flygplatsen. Det var ingen trängsel, då vi spred ut oss på stor yta.

Det kändes skönt när vi kom iväg upp i luften! Resan hem gick bra. På Arlanda fick vi vänta på Flixbussen. Även på bussen var vi få passagerare och väl utspridda. 01.30 var vi sen i Norrköping. Det blev direkt in i duschen och sen i säng.

Söndagen var solig även i Norrköping, men betydligt svalare.
Vi tvättade alla kläder vi hade på oss under resan, förutom jackorna, som häger på balkongen.

Dessutom ägnade vi oss att städa köksskåpen och packa in varor som dottern handlat,

så nu ska vi klara oss ett tag.

Gårdagen gick åt till att laga mat och lägga ner i frysen, samt att steka strömming och göra potatismos till lunch. Något jag riktigt längtat efter! På eftermiddagen bakade jag också en havrelimpa till mig.

Ingefäran är redan riven och beredd till shot tillsammans med honung och citron. Strax ska det bli en kopp kaffe och så fortsätter den självvalda hemkarantänen, nu vår 15 dag och tredje här.

5 dagar med hemmakarantän

Nu har vi varit i hemmakarantän under 5 dygn på grund av coronaviruset och fler blir det. Åtminstone 10 dagar till. Hur fördriver vi tiden?

I söndags läste vi och tog det lugnt. Måndagen blev en städdag. Först lägenheten och sen blev det våra fötter, som fick sig en rejäl omgång.

Jag kollar in omgivningen. Här kvällssolen i samband med att jag gick ut med sopor.

Här blev kvällsmackan förstärkt med lite vin. Det var en varm och skön kväll.

19:31 hade solen försvunnit ner bakom husen och

19:52 var det mörkt.

I måndags förmiddag var det några ungdomar i poolen, men på eftermiddagen kom det upp skyltar att det var förbjudet att vara inom poolområdet. På tisdagen kedjades solsängarna ihop, så ingen skulle kunna ligga på smitthärdarna.

Laga mat gör vi förstås några gånger om dagen. Vi växlar om vem som lagar och vem som diskar.

Oftast smakar det väldigt bra.

Lennart drar sig gärna in i det lite mer skuggiga hörnet. Där läser han eller ser på filmer.

Jag har tvättat och hängt tvätten på tork på baksidan om huset och passade på att ta ett foto på vägen in. Vi har haft bra väder med ett och annat moln och lite vind.

I dag försvann stor del av buketten, men det är fortfarande kvar en krysantemumkvist, rips och gröna blad. Blommorna har varit vackra sedan den 25 februari.

Jag tog ett foto i kväll också, kl 18:40.

De sista solstrålarna hittade Lennart i hans hörn!
När vi går in blir det tv-tittande, någon film eller tv-serie.

Det jag verkligen saknar är våra promenader. Kroppen mår inte bra av att sitta så myckets om vi gör nu!

Utflykt söndagen den 8 mars

Söndagen den 8 mars gjorde vi en utflykt på östra sidan av ön.

Vi äkte GC 500 till Telde där vi tog  GC 80 till Atalaya. Här passerar vi en gammal Finca vid La Higuera Canaria. När vi kom närmare var huset väldigt luftigt.

Vi åkte många kringelikrokar och såg en by på håll uppe på berget på andra sidan dalgången. Det visade sig vara  Atalaya när vi kom närmare.

Därifrån var det lite nedför innan

vägen gick uppåt och runt berget till toppen Pico de Bandama.

Där parkerade vi och gick upp till utsiktsplatsen, där vi fikade

och tog en del kort på blommande buskar och omgivningen.

På håll såg vi Las Palmas.

Nedanför låg en vulkankrater,

som man kan vandra runt. Det var för brant upp och ned för mig, så vi bara tittade.

På nervägen från toppen fick Lennart parkera på ett ställe,

så jag kunde gå av och fota en vacker blomma! Vet inte vad den heter.

Nedanför berget stannade vi och gick in i en park, varifrån vi kunde titta ned i kratern, men också få med en del av den lokala växtligheten, som här stenek och olivträd.

Vi  åkte tillbaka genom La Atalaya och fortsatte GC 802 tillbaka

förbi Higuera Canaria mot Telde.

Vi tog väg GC 131 till Lomo Magullo

och till Barranco de los Cemicalos.

Där parkerade vi och gjorde som många spanjorer, vi tog en promenad på dryga tre km mot ett litet vattenfall. I början av promenaden var det en liten cementerad vattenkanal, som vi följde.

För mig gick det åt en och annan paus, samt stöd av stavar.

I början var det lättgånget, sen blev det lite hinder i form av trädgrenar,

ojämnheter och

höga steg, som gjorde att sista biten fick Lennart gå själv, då mina höfter värkte intensivt.

Målet vattenfallet, var som en liten bäck och det fotade Lennart innan han vände om och så småningom kom ifatt mig.

Det var en väldigt vacker och lummig tur. Det var skönt med skyddande och svalkande grönska i värmen.

Här i skuggan av vattenledningen satt jag och väntade in Lennart. Det var mycket meditativt med vattnets brus och fågelkvitter. Jag mötte och blev omgången av mycket folk på stigen hit, men ändå kände jag ett skönt lugn.

Fikonträdet hade fått stora nya blad, som lyste fint i solen.
När vi kom tillbaka till bilen var vi hungriga. Vi hade bara haft med vatten och äpplen att äta. Närmaste restaurang låg i Las Vegas.

Lennart propsade på närmaste väg GC 132. Jag var på väg ur bilen, men hans stannade inte. Vägen gick brant uppåt innan vi kom hit. Bra och asfalterad tyckte Lennart, men jag tyckte den var läskig utan vägräcken och brant nedanför buskarna. Dessutom fick vi möte.

När jag tagit ett antal djupa andetag och lugnat ner mig, kunde jag hålla med om att det var vackert men ....

Små krokiga vägar är nästan alltid detsamma som vackra vyer, dvs. man får se mycket, som inte finns efter de större vägarna.

Vi kom ju lyckligt fram till Las Vegas och där åt vi en riktigt god middag.  Här väntar vi på maten och

kunde titta ut på omgivningen från balkongen.
Härifrån åkte vi mot GC 1 och hemåt.
En vacker och skön dag med vissa strapatser, både fysiskt och psykiskt för min del.