Hellesylt - Geiranger -Hellesylt - Bud - Kristianssund - Oppdal

Vi startade fredagen med att ta färjan från Hellesylt till Geiranger. Ellen fick vara kvar på campingen.

Det var lite sol, men mest moln. Det var fyra turistbussar med samt en del personbilar, men det fanns gott om sittplatser på de olika däcken.

Här går vi in i Geirangerfjorden.

Det är många mäktiga fjäll, som störtar i det närmaste rakt ner i fjorden. Många av dem mäter 1000 meter eller mer. På några ställen kunde vi se bebyggelse i branterna. Svårt förstå hur de kunde bygga där över huvud taget.

De sju systrarna var inte så mäktiga. Man ska nog vara här tidigare i snösmältningen, för att de ska komma till sin rätt.

1
Örnvägen, serpentinvägen ner till Geiranger åkte vi 2004, då vi kom från Trollstigen. En lyxkryssare låg för ankare och passagerarna slussades med livbåtar in till Geiranger.

Geiranger är en stor turistfälla! Vi gick runt och tittade på orten någon timme innan vi tog färja tillbaka.
Här ger sig en lyxkryssare in i Geirangerfjorden och vi närmar oss Hellesylt. Där går vi till Ellen och packar i ordning och lämnar Campingen.

Vi följer väg 60 genom en massa tunnlar och så färja över storfjorden mellan Stranda och Liabygda och sen här färja mellan Vestnes och Molde. Segelbyggnaden är ett Scandic hotell.

Vi fortsatte vattennära uppåt och nedåt till Bud. Här parkerade vi för natten vid ett fort från andra världskriget med vidhängande museum. Koordinaterna dit var: N 62° 54' 30,8''  E 6° 54' 34,5''. Vi blev 5 husbilar, som stod där över natten. Andra fanns på andra parkeringar.

Det var ingen trängsel av båtar i gästhamnen.

Det regnade i natt, men i morse sken åter solen. Vi gick en runda i samhället innan vi fortsatte Atlantkustvägen.

Molnen tätnade, när vi åkte genom det säregna landskapet. Det som förvånade oss, var att det fortfarande är många som bor här ute, inte bara hytter.

Det är gott om broar.

En del lite mer spektakulära än andra.

Efter den bron finns ett turistcenter med gångväg runt ön. Här stannar alla turistbussar. Vi passade också på att testa våfflor med sylt, brunost (getmesost)och surgrädde. En specialitet, som säljs på många ställen. Blev kanske inte min favorit, men pröva har jag gjort. Lennart gillar brunost, så för honom passade det bättre.

Så var det någon mer bro, innan Atlantkustvägen med sina 3,5 mil var till ända.

Vi åkte någon mindre kustnära väg innan vi tog oss ut till väg 64 och den 5,1 km långa tunneln med 8% lutning ner under vattnet och så kom vi upp i Kristianssund.

Där åkte vi över en pontonbro. Härifrån följde vi väg 70 sydöst. Det blev några kortare tunnlar innan det blev en 7,5 km lång tunnel ner under en fjord igen.

Det blev åter en del uppför och nerför med en del kurvor. Vi var som högst uppe på ca 600 m.ö.h.

Även här kan man se gårdar som ligger väldigt högt och otillgängligt på någon liten platå. Se forsen i vänstra kanten som störtar sig ner i avgrunden. Här ville jag inte titta ner på min sida. Det var djupt ner.

Det blev lite bördigare. På några ställen såg vi fällt med odlat korn annars är det mest foderväxter. Norge har helt klart en annan jordbrukspolitik än Sverige. Här kan bönderna fortfarande leva på små jordbruk med får, getter eller några kor. Tur att Norge är utanför EU annars skulle de inte ha någon levande landsbygd.

Vi stannade för natten i Oppdal, där väg 70 och E 6 möts. Vi står hitintills ensamma vid idrottsparken. Koordinater hit är: N 62° 35' 42,3''  E 9° 41' 5,2''