Santiago do Cacém - Zavial

Efter att tömt och fyllt på Ellen, for vi vidare i sol på väg N 120.

Vägen gick på en ås med många korkekar på bägge sidor, liksom vidsträckt utsikt när träden glesnade.

Visst är det en underbar vy? Här stannade vi en stund och jag fick botanisera med kamerorna.

Vid Cercal svängde vi av till N 390.

Vägen gick genom ett böljande gulgrönt landskap.

På vissa ställen lyser den terrakottafärgade jorden igenom.

Vila Nova de Milafontes for vi förbi, då vi övernattade där 2013 och strosade runt i staden. Vi fortsatte och svängde ner till Almograve för att titta på Atlantens vågor. Först sanddyner och sen Atlanten.

Det var ett öronbedövande dån när vågorna slog in mot land. Men också ett mäktigt skådespel.

Här finns två mindre sandstränder.

Man får inte övernatta här, men det passar bra att ta en fikapaus och samtidigt ha en fin utsikt.

Det finns en vattenbrunn om man skulle behöva fylla på.

Efter att ha njutit av vattenkaskaderna fortsatte vi väg N 393 söderut.

Byar klänger efter sluttningar, som här Odeceixe.

Här var en Parquqe Natural och det har vi kört igenom tidigare också. Pinjeträden ser ut som grön mossa på håll.

Vi tog lunchpaus i Aljezur och passade också på att besöka saluhallen. Sen blev det fortsatt färd söderut N 120 och N268. Vi svängde inte ut till Sagres, som vi besökte 2013, utan svängde ner till Zavial, där vi står på en parkering.

Vi gick förstås ner till stranden.

Orörd sand är magisk. Vi var inte ensamma. Surfare finns här, men ingen var ute bland vågorna.

Även här hörs vågorna, men inte så mycket som på västkusten.