Benidorm - Carcaixent - Peñiscola

Vid 11-tiden i går började det regna i Benidorm och vi bestämde oss för att åka vidare. Vid 12-tiden var vi färdiga med våra bestyr med bilen och tog väg CV 763 och senare CV 715 till El Castell de Guadalest. En jättevacker väg, trots att molnen gick lågt. Vägen var bra, men begränsad till 12 tons trafik.

Mäktiga siluetter i bakgrunden. De flesta foton jag kommer visa idag är tagna genom vindrutan, så kvalitén blir därefter.

Många bergslutningar har terrassodlingar. En del syns att man inte använder längre, men tänk vilket jobb det har varit att anlägga. De ljusgröna träden är mandelträd, som fått sina nya blad.

Här en mandelträds kvist med sina nya fruktämnen.

Där det fanns möjlighet stannade vi, så att Lennart också kunde se de djupa dalgångarna och höjderna.

På håll ser vi El Castell de Guadalest. Byns gamla kärna har en enda ingång, en sluttande tunnel insprängd i berget under slottsruinerna. När vi närmar oss börjar det regna intensivt. Med tanke på mina värkande höfter, var det ett lätt beslut att hoppa över promenad uppför i regn.

Vi körde inte fort tidigare heller, men nu tog vi det extra lugnt på den regnvåta vägbanan.

Vi fortsatte väg CV 70 och kom till vackert bergspass.

På 800 meters höjd över havet, möter vi på nytt blommande mandelträd och gula blommande buskar!

På ett av de ställen vi stannade på, så fotade jag den här blomman. Blommorna är lite stela, eternell-liknande.

Lite längre fram såg det ut så här, men då hade vi passerat passets högsta punkt på 960 meter och var på väg neråt. På den här höjden var mandelträden senare i sin blomning. Visst är det vackert?

Vägen slingrade sig vackert nedåt och var kantad av blommande mandelträd.

Molnen gick lågt och regnskurarna avlöste varandra.

Innan Benasau lockade det rosa huset med restaurang.

En värmande brasa brann i bakgrunden, när vi åt av dagens meny. Otroligt god och vällagad mat. Först en värmande linssoppa med baguett-bitar, sen ett enormt salladsfat med blandade grönsaker och oliver, som Lennart och jag fick dela på. Därefter revbensspjäll för mig och kotletter till Lennart.

Och som om inte det vore nog, fick vi en supergod cheesecake till dessert tillsammans med espresso! Inga halvfabrikat här inte och till en kostnad av 10 €/person, inkl dryck. Dessutom ett trevligt bemötande. Så klart det blev bra med dricks.

Rejält mätta fortsatte vi norrut. Solen bröt igenom på en liten fläck i allt det grå.

Det dröjde inte så länge innan vi kom ut på motorvägen, A7, mot València. På håll körde vi förbi romerska ruiner.
Vi svängde av motorvägen och tog oss till Carcaixent, där det fanns en ställplats. Vi fick sällskap av 3 franska bilar innan skymningen kom. Med en blandning av engelska och tyska kunde vi göra oss förstådda med varandra. Värre med ett gäng spanska killar, som var nyfikna på bilarna. Där blev mer med kompletterande gester/charader.

Under natten hade vi en del regnskurar och även någon på förmiddagen, men sen kom den blå himlen mer och mer. Idag körde vi tillbaka till motorvägen, A7. Lämnade den för N340 vid Benicàssim, där vi var inne och tömde tankarna, Ellen´s alltså. Här vid bergen var motorvägen vacker, men mest är det bara trist att köra den. Men man kommer ju snabbare framåt.

Vi hade tänkt stanna vid La Volta i Peñiscola, men där var det fullbelagt, så vi fortsatte till Camping Los Pinos.

ELLEN fick tillbaka sina skyltar. Vi vill tro på Transportstyrelsens besked, att de ska gälla i hela Europa.

Efter någon timme blev solen starkare och tillsammans med det fina vädret kom Lasse o Eva. Så nu är vi två svenska husbilar på den här campingen.