Hundhögsbäcken - Tännforsen - Åre- Vålådalen -Valbo Lappkapell - Ottsjö - Ristafallet

Söndagens etapp, en riktig nostalgiresa för mig.

Det fortsatte regna skurvis under natten och på morgonen var det svarta moln över Hundhögsbäcken.

Vi fortsatte väg 322 och svängde av till Tännforsen. 2004 var vi här förra gången och då var det inte så här mycket vatten. Första gången jag kom hit var med mamma och pappa 1959 och så blev det ytterligare några gånger under barn och tidiga tonåren. Stenen mitt i forsen, Björnhuvudet, syns inte alls idag.

Nederdelen av Tännforsen.
I det fuktiga området runt Tännforsen lever flera sorters lavor, som är väldigt sällsynta. Det finns bra gångar i området.

Vi tog oss ut till E4 och svängde ner till Duved, där vi handlade, innan vi fortsatte gamla vägen in till Åre. Många skidnedfarter har kommit till.

Vi parkerade Ellen nära stationen och gick runt i samhället. Tittar du noga på fotot ovan kan du se kabinbanan på väg upp till Skutans topp. Mörvikshummern skymtar. Första gången jag åkte upp, gick det bara öppna korgar till Mörvikshummern och sen fick man gå till Toppstugan. Som erkännande av den bedriften fick man köpa ett märke. Jag har fortfarande kvar mitt, som jag fick som åtta-åring.

Bergbanans stationär sig lik, men husen runt omkring har förändrat sig. Det har byggts massor och mer ska det bli.

Villa Tottebo ligger fint på väg ned mot gamla järnvägstationen.

Syrenerna blommar vackert.

Järnvägstationen har blivit café, men parken och

och den välkomnande grottan finns kvar. 
Kunde inte riktigt känna igen Totts hotell, där jag och en väninna fick städa för att få lite pengar, då våra av en oförklarlig anledning tagit slut, på vår cykelsemester. Jag vet, det är några år sen jag var 16 år och mycket har ändras.

Ett som jag kände igen var Åre gamla vackra kyrka

med den fina klockstapeln.

Vi åkte i en regnskur till Vägverkets rastplats vid Björnänge, där vi tömde toakasett och hushållssopor. Det klarnade upp och Åreskutan kom fram från molnen. Det var så fint, att vi passade på laga lunch.

Vi körde E14 till Undersåker, där vi svängde ner till Vålådalsvägen. Där körde vi över Indalsälven.

När vi kom fram till Vålådalen kom det en rejäl regnskur, så vi fick vänta med en kopp kaffe/te i Ellen, innan vi gick runt och tittade på anläggningen och omgivningen. Den här vägen var första gången för Lennart. Senast jag var här var dottern Anna 5 månader, alltså ungefär 41 år sen.

Vår  första midsommarstång för i år såg lite sönderdansad ut!

Vid husknuten växte vackra bullerblomster/daldockor/smörbollar. Kära blomster har många namn.

Markörer för skoterleder, väntar på en ny säsong.

Vi vände tillbaka och passerade Ingeborgsfallet.

Vi gjorde en avstickare till Vallbo Lappkapell. Här var mina föräldrar och jag med på en samisk kyrkhelg, där besökarna bar sina högtidskläder. Vi hade vandrat till Grönvallen, där samerna då hade sitt sommarviste och mamma blev bekant med en av kvinnorna. De fortsatte hålla kontakten under många, många år.

Nästa avstickare gick till Ottsjö. Därifrån vandrade jag med mina föräldrar dags etapper upp på fjället.

Här såg vi de första fjällkorna. Inte ofta man träffar på dem längre.

Ottsjö var väldigt utbyggt, men några äldre hus fanns kvar.

De gamla timrade ladorna tycker jag är vackra. Ottsjön i bakgrunden.

Vi fortsatte ut till E 14 och åkte en kort bit, innan vi svängde in till Ristafallet.

Här står vi parkerade på Campingen med väldig närhet till fallet.
Koordinaterna hit är: N 63° 18' 44,6''  E 13° 21' 0,9''
Det kostar 210 kr utan el. Servicen är duschar, toaletter, tömning och vatten, samt ett fint litet kök.

Jag var där och testade deras ugn. Ett nytt gluten och majsfritt bröd. Blev gott i jämförelse med riskakor, men är förstås inte så gott som ett rågsurdegsbröd.

I kväll är campingen välfylld. Mest husbilar, några husvagnar, ett tält och så ett biltält. De är tuffa, men lite kylslagna i fuktigt väder. Såna såg vi många av förra året på Island.