Husbilen Ellen

Husbilen Ellen

onsdag 27 maj 2020

Promenad till Grensholmens våtmarker


I går förmiddag packade vi en ryggsäck med fika och en vattenflaska och så gick vi till vägen mellan Skärblacka och Grensholmen. När vi kom till Trälsäter såg vi den här gamla gjutna vägskylten, en skylt från före högeromläggningen 1967. Solljuset lät hela bilden gå i ett gulgrönt ljus.
Jag grämde mig stort åt att systemkameran blev kvar hemma.


Jag vände mobilen mot Trälsäter, där mangårdsbyggnaden skymtar i grönskan.
BP, den här vägen leder till Anki!


Vi fortsatte vidare ner mot Grensholmsvägen. Då kom nya minnen. I den här hagen åkte jag skidor några gånger när pappa och mamma hjälpte till med att kvista och barka träd en bit bort, för att få ihop extra pengar, så de kunde bygga hus i Skärblacka. Jag tror jag var 7-8 år. Jag tyckte det var en stor backe med en del gupp. Nu ser det inte ut att vara mycket till backe.


När jag var barn var det odlad mark här och då fungerade det stora diket, vattengraven, liksom pumpstationen vid utloppet till Roxen. Marken blev sämre och sämre och den övergavs även som hagmark. Grenholmen fick pengar för att återställa området till våtmark och det skedde för ca 10 år sen. Först var det som om hagmarken blev sjöar, men numera är det igenväxta sjöar med mycket fågel. Jag önskar jag kunde känna igen fåglarna som hörs, men där har jag en stor brist.


Vid vägkanten hittade vi en fälld björk, som blev en bra sittplats till vår fikastund.


Efter en stunds vila och fågelsång, gick vi tillbaka mot Trälsäter.


Strax efter gränsmarkeringen till Trälsäters gård, låg den här stenen i skogskanten.


Lite längre fram öppnade landskapet upp för den här lyckan! Med alla bergsholmar i de små åkerlapparna, så kan jag förstå varför trakten kallas Vånga bergslag, även om de gruvhål jag känner till ligger mer norr ut.


På återvägen fotade jag nästa gjutna vägskylt, som markerar vägen till Vånga kyrka.


På återvägen skymtade vi Lövnäs. Härifrån har jag många fina minnen. Den här gården ägde min mormors tvillingsyster Elin tillsammans med sin man Kalle. Nu bor en dotterdotter till henne där med sin familj.


Vägen slingrar sig fram, men är ändå mycket uträtad och breddad sen min barndoms 1950-tal. Ormbunkarna växer på berg och vägkanter och ger en skir grönska.


Så var vi tillbaka till Ellen och hade återigen hagmarken framför ögonen.
I går njöt vi av solen.  Jag håller på rensa mina bokhyllor och läste igår ut Doris Lessings bok "En fläkt av stormen" för andra gången, innan boken åker vidare till Erikshjälpen.. Boken håller fortfarande och hon skrev många fina språkliga vändningar. Samtidigt gick minnena till min studietid på Socialhögskolan i Örebro och den vänstervåg med diskussioner på kvällarna som var då.

I dag är det lite mer mulet och något svalare. Men nu ska vi till Gunnel i granngården på distanskaffe!

6 kommentarer:

Ingrid sa...

Har du läst Doris Lessings bok "Om katter"? Den kan jag rekommendera för den är sååå bra.
Ha en fin fortsättning på onsdagen!
Kram, Ingrid

Anki sa...

Tack för den härliga promenaden, Elisabeth! Välkända trakter, där jag tror jag känner igen varje sten :)
Ha det gott!

bm.lars.reseblogg sa...

Så kul att komma tillbaka till barndoms trakter. Vi åker gärna till min barndomsby och pappas kantarellställen när det blir så dags. Där ser jag också barndomens skidbacke som vi då tyckte var enorm.....
Tack för att vi fick följa med på er promenad!

BP sa...

Att ni inte hälsade på Anki, då hade ni fått dricka kaffet ur vanliga koppar och inte kåsar;-)
Så ni hälsade på Gunnel som Anki nämnde igår. Jättekul! Dessutom var det ju en slag minnenas allé för dig vilket är ännu roligare.

Husbil och Resor sa...

Kul att se från den sidan man inte har vistats i sin ungdom. Ja man får upptäcka när landskapet och fika med lite avstånd. Just det gjorde vi igår på sidan om Skälderviken

Husbilen-Ellen sa...

Tack för alla kommentarer.
Ingrid: Jag har inte läst Doris Lessings bok "Om Katter". Jag lägger den på minnet. Jag gillar hennes sätt att hantera språket.
Anki: Förstår att du känner igen dig!
Britt-Mari o Lars: Visst är de härligt och gå tillbaka i sina minnen. Mycket kommer upp, som jag inte haft en tanke på under lång tid.
BP: Visst hade det varit kul gå till Anki, men Coronatider gör oss än så länge lite försiktiga.
Nisse: Visst är det ett nytt sett att umgås. Här har vi det ändå gott med naturen in på knuten, där vi rår oss själva. Vi har ändå närheten till vänner.