Promenad till Grensholmens våtmarker

I går förmiddag packade vi en ryggsäck med fika och en vattenflaska och så gick vi till vägen mellan Skärblacka och Grensholmen. När vi kom till Trälsäter såg vi den här gamla gjutna vägskylten, en skylt från före högeromläggningen 1967. Solljuset lät hela bilden gå i ett gulgrönt ljus.
Jag grämde mig stort åt att systemkameran blev kvar hemma.

Jag vände mobilen mot Trälsäter, där mangårdsbyggnaden skymtar i grönskan.
BP, den här vägen leder till Anki!

Vi fortsatte vidare ner mot Grensholmsvägen. Då kom nya minnen. I den här hagen åkte jag skidor några gånger när pappa och mamma hjälpte till med att kvista och barka träd en bit bort, för att få ihop extra pengar, så de kunde bygga hus i Skärblacka. Jag tror jag var 7-8 år. Jag tyckte det var en stor backe med en del gupp. Nu ser det inte ut att vara mycket till backe.

När jag var barn var det odlad mark här och då fungerade det stora diket, vattengraven, liksom pumpstationen vid utloppet till Roxen. Marken blev sämre och sämre och den övergavs även som hagmark. Grenholmen fick pengar för att återställa området till våtmark och det skedde för ca 10 år sen. Först var det som om hagmarken blev sjöar, men numera är det igenväxta sjöar med mycket fågel. Jag önskar jag kunde känna igen fåglarna som hörs, men där har jag en stor brist.

Vid vägkanten hittade vi en fälld björk, som blev en bra sittplats till vår fikastund.

Efter en stunds vila och fågelsång, gick vi tillbaka mot Trälsäter.

Strax efter gränsmarkeringen till Trälsäters gård, låg den här stenen i skogskanten.

Lite längre fram öppnade landskapet upp för den här lyckan! Med alla bergsholmar i de små åkerlapparna, så kan jag förstå varför trakten kallas Vånga bergslag, även om de gruvhål jag känner till ligger mer norr ut.

På återvägen fotade jag nästa gjutna vägskylt, som markerar vägen till Vånga kyrka.

På återvägen skymtade vi Lövnäs. Härifrån har jag många fina minnen. Den här gården ägde min mormors tvillingsyster Elin tillsammans med sin man Kalle. Nu bor en dotterdotter till henne där med sin familj.

Vägen slingrar sig fram, men är ändå mycket uträtad och breddad sen min barndoms 1950-tal. Ormbunkarna växer på berg och vägkanter och ger en skir grönska.

Så var vi tillbaka till Ellen och hade återigen hagmarken framför ögonen.
I går njöt vi av solen.  Jag håller på rensa mina bokhyllor och läste igår ut Doris Lessings bok "En fläkt av stormen" för andra gången, innan boken åker vidare till Erikshjälpen.. Boken håller fortfarande och hon skrev många fina språkliga vändningar. Samtidigt gick minnena till min studietid på Socialhögskolan i Örebro och den vänstervåg med diskussioner på kvällarna som var då.

I dag är det lite mer mulet och något svalare. Men nu ska vi till Gunnel i granngården på distanskaffe!