Från Bryley i Lorraine, Frankrike till Völklinger i Saarland, Tyskland

 Dagens etapp, 230415, på mindre vägar men också en del motorväg.

Lennart har sammanställt våra dagsetapper i Frankrike, som du ser på kartan ovan. De flsta vägarna var nya upplevelser för oss. 

I morse vaknade jag vid 7-tiden att det smattrade på taket, det regnade! Vid 9.30 upphörde regnet och sen har vi t.o.m. sett blå himmel. Här passerade vi floden Mosel, som startar någonstans i Frankrike.

Vyerna var storslagna utefter vägen, även om molnen förtog en del.

När vi körde igenom den här allén, började vi se lite blått

och det gröna blev intensivt!

Motorväg och solens speglingar gör att det ofta inte blir så många kort, men här blev ett antal kyltorn förgrund till den blå himlen.

Vi svängde av från motorvägen och tog oss över gränsen till Tyskland vid Lauterbach

och åter började vi se hus med färg!

Lennart rattade till ett UNESCO's Världsarv, ett gammalt stålverk,

och parkerade på dess ställplatsen med koordinaterna N 49° 14' 48.00''  E 6° 50' 43.78'' Platsen är gratis och det finns möjlighet att tömma svartvatten för 1 € och fylla dricksvatten mot en viss kostnad. Tunna för hushållsavfall finns.

Völklinger Järnverk drevs fram till 1986 och blev ett Världsarv 1994. Vi började titta i ett pumphus. Där var också en häftig utställning/installationer av Julian Rosefeldt!

Sen gick vi över gatan och tog oss runt i övriga stålverket. Solen gjorde vackra skuggspel.

Vi var utrustade med hårnät, som skydd för hjälmen, och hjälm till skydd för våra huvuden!

Det fanns konst utplacerade i många rum.

 Gångarna blev i sig konstverk!

Det fanns hiss, så jag kunde hänga med Lennart uppåt. De här hängande vagnarna kom med malm och kol.

Jag tog inte in så mycket av tillverkningsprocessen, utan såg mer stället som ett konstverk. 

Jag kunde ändå ana hettan, bullret, ångan och dammet, som ingick i arbetarnas dagliga slit.

Rosten angriper rör och balkar

så jag kan undra hur länge platsen kommer att vara tillgänglig.

Naturen återtar/ återkommer på oväntade platser.

Här var det mark-kontakt, så lättare att förstå.

Rören av olika slag, gjorde sig fint!

Det gjorde även "transporthissen", för kol- och malmvagnarna. Där blev det också många vackra skuggor.

På utvägen passerade vi en gavel med 1920-talets dekadens.

Innan utgången fanns en Biergarten och där släkte vi törsten 

med var sin färsköl.

Både Lennart och jag var mycket nöjda med de timmar vi ägnade åt stålverket och utställningarna! Vi rekommenderar varmt ett besök här, inträde 17 €/person.